Läste artikeln i aftonbladet om Kd politikern Tom Barkström och hans uttalande om matsäck i skolan. Så skönt att se en politiker som vågar vara lite okorrekt. Sen att han är Kd:are är ju ännu skönare.
I sak så håller jag med honom i ett läge. Är det så att du inte har råd med mat till barnen men kan röka, då är det dags för en liten omprioritering. Sen skall ju skolan vara kostnadsfri, där har ju föräldrarna rätt, och han gör ju sköna generaliseringar av människor. Men vi är defenitivt snabba att gnälla på att vi inte har råd med saker.
Hur många som säger sig vara fattiga eller är arbetslösa känner ni som inte röker? Det är inte många, i alla fall inte för mig. Fattigdom kan i vissa fall bli vad man gör det till. Prioritera lite smartare och lev lite hälsosammare så ser man snart att man både mår bättre i kropp och plånbok.
Jag är absolut inte höginkomsttagare, inte ens medel skulle jag tro, men har man x antal kronor i månaden så får man göra det man kan för att leva på den budgeten. Man får skaffa sig andra vanor helt enkelt. Vill man så kan man.
onsdag 4 februari 2009
Olika platser i livet....
Har haft en fundering ett tag.
Har ett par människor i mitt liv som jag kännt ganska länge. Nu är vi på olika platser i både världen och i livet. Två av dem har barn, en är gift och har barn, en är gift och barn på väg. Alla har bra jobb och bra med pengar.
Själv bor jag i ett torp på landet med sambo och hund, lycklig och glad med vad jag har och skulle förmodligen inte byta med ånga människor.
Min fundering är: även om man inte är på samma ställe, men har en ganska bra historia, varför kan man inte fortätta vara bekanta? Att höras ett par gånger om året, eller när något stort ska hända. Typ barn, giftemål etc? Man begär ju inte att man skall ses eller hälsa på varandra hela tiden.
Hur man än försöker att hålla kontakten så finns inte gensvaret. Vill man inte det så är det väl inte för mycket begärt att man bara säger det? Svårare behöver det ju inte vara.
Har ett par människor i mitt liv som jag kännt ganska länge. Nu är vi på olika platser i både världen och i livet. Två av dem har barn, en är gift och har barn, en är gift och barn på väg. Alla har bra jobb och bra med pengar.
Själv bor jag i ett torp på landet med sambo och hund, lycklig och glad med vad jag har och skulle förmodligen inte byta med ånga människor.
Min fundering är: även om man inte är på samma ställe, men har en ganska bra historia, varför kan man inte fortätta vara bekanta? Att höras ett par gånger om året, eller när något stort ska hända. Typ barn, giftemål etc? Man begär ju inte att man skall ses eller hälsa på varandra hela tiden.
Hur man än försöker att hålla kontakten så finns inte gensvaret. Vill man inte det så är det väl inte för mycket begärt att man bara säger det? Svårare behöver det ju inte vara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
